Ambition 101

Sitter här i min nyinskaffade whiskeydrickarsoffa och låter tankarna vandra lite över vad min sångpedagog frågade mig härom sistens.

- "Vad har du för ambitioner med din musik? Vad är det du vill göra?"

Jag ska leva på min musik. Jag ska stå på scenerna med ett band of brothers i ryggen och lära ut det jag kan till andra aspirerande musiker. Jag ska inte behöva vända på varenda slant för att få det att gå runt. Jag ska kunna fokusera 200% på det jag andas och brinner för. Det finns fyra meningar i det här stycket som börjar med "Jag ska", och inte ett "Jag vill" så långt någons öga når.

Jag tänker lyckas, för något annat finns inte. Jag vägrar gå in i det här med en så-länge-det-är-kul och vi-får-se- mentalitet. Jag vet att man får slita sig helt fördärvad och det gör mig inget för jag ser mitt mål framför mig. Jag vet vad jag vill ha och tänker inte stanna innan jag fått det. Det är ett klassiskt fall av att sikta mot stjärnorna så man når trädtopparna, fast jag stannar inte vid trädtopparna. Jag ska ha mina stjärnor i mitt troféskåp innan jag kliver av livet.

Jag uppmuntrar alla som läser det här att använda sina ambitioner mer. Ta sikte på vad du vill och stanna för fan inte innan du nått ditt mål. Ambition är ett utmärkt fordon för att ta sig fram i livet, så använd det!

Det finns tre olika olika sorters personer som blickar mot framtiden. Optimisten som lyckas alltsom oftast, pessimisten som inte ens försöker och realisten som är den värsta av dom alla. Realisten är en bitter pessimist utan kulorna att stå för den han eller hon är.

Vem är du och vem vill du vara?

Främling, vad döljer du för mig?

Nej, jag har inte blivit skvatt galen och börjat hysa värme för dom kristna radikalernas överhuvud, Carola. Mitt inlägg har mer anknytning till verkligheten än vad hennes överprisade skor någonsin kommer göra.

Jag gjorde nämligen en god gärning idag! Jag brukar inte vara den som drar mig från att prata med främlingar i vanliga fall. Men idag känner jag ändå att jag vill klappa mig själv lite extra på axeln, vilket också är ett stort NEJ i dagens dumma ingen-är-bättre-än-någon-annan-samhälle.

Jag stod i vanlig maner vid tågstationen i Enköping och väntade på buss 804 till en god vän. Ljuvlig musik i form av Shinedown strömmade ur min sketna Iphone då en äldre herre kom mot mig och såg väldigt obekväm ut. Han skruvade på sig och såg ut att skämmas en ordentlig del när han förklarade att han inte hade några pengar, och försökte ta sig hem till Uppsala.

En snäll människa som jag är erbjöd jag mig att betala hans biljett, för klart som fan att han ska få komma hem. Vi talades vid hela vägen till jag klev av bussen. Han visade sig vara en riktigt intressant person med en makalöst underhållande historia bakom sig, som jag hade missat om jag vore som en stor del av oss svenskar är.

Vad är det då som skrämmer skiten ur oss svenskar vad gäller att tala med främlingar och öppna upp oss? Varför är vi så förbannat instängda i vår egen värld? Det kan väl inte vara för att vi är rädda att bli sårade, för inte är vi väl så bräckliga att vi kan bli så sårade av någon vi inte känner? Nej.

Jag tror nog mer att det har att göra med att vi inte vill bli dömda som några som gör bort oss eller står ut för mycket. Därför är många väldigt selektiva med vad vi säger när vi väl pratar med en främling, och många gånger blir vi även väldigt tysta medan hjärnan tänker febrilt på vad som vore smart att säga nu. Med andra ord pratar vi VÄLDIGT sällan från hjärtat med främlingar, utan mer med en fruktansvärt vaksam hjärna.

Tänk hur många livshistorier vi svenskar missar genom att inte våga prata med främlingar, eller hur många potentiellt goda vänner vi förbiser enbart för att vi aldrig träffat människan förut. Det fanns även en gång i livet när du träffade din familj för första gången också, och för dom flesta finns ingen som står dom närmre.

On a different note, så ska jag iväg till skolan imorgon för att skråla bort min röst lite inför min sångpedagog. Ska bli förbannat kul som vanligt. Extra mycket denna gång då jag ska ge mig an mitt, för tillfället, hetast spelade spår från Shinedown.

Vem vet, kanske jag träffar en till intressant människa på pendeln imorgon? Kanske även en livslång vänskap?

Bloggstart!

Bättre sent än aldrig, eller vad är det dom som inte kan tänka ut egna fraser säger? Jag har beslutat mig för att börja blogga! Alltid finns det väl någon man kan irritera.

Som ni säkert kommer märka under tiden kommer jag skriva en stor del om musik, som tar upp en stor del av mitt liv just nu! Men jag kommer även skriva om annat trams och elände också, då jag har en vana att kanske inte alltid lyckas så bra med allt jag får för mig att göra.

Nog med kallprat. Tänkte inleda min blog med en e-kurs jag läste idag om skillnaden mellan män och kvinnor vad gäller tal och lyssning. Förbaskat intressant var det och det är ett jävla under att vi håller så pass sams mellan könen som vi ändå gör!

Fick min egen teori bekräftad att vi män är väldigt sakliga och faktabaserade i vårat språk medan det kvinnliga könet mer använder sig av dolda budskap i deras. Det är därför vi inte alltid förstår varandra så väl när vi ska försöka diskutera. Kvinnor säger saker på ett sätt där faktan blir lidande och män säger saker som kvinnor tolkar att ha någon bakomliggande mening.

I det stora hela så borde vi alla lära oss att inse skillnaderna mellan män och kvinnor och inte köpa all feministpropaganda om att vi är så lika att det ända som skiljer kvinnor från män är avsaknaden av snabel. Kvinnor talar mer i känslor och män talar i fakta. Kvinnor måste lära sig att vi män alltsom oftast säger det vi faktiskt säger, och män måste försöka känna av undertexten av orden hon nyss sa.

Dom tog upp skvaller också, och varför kvinnor skvallrar mer än män. Även fast jag förstod innebörden av skvaller och varför det föregår så är det fortfarande väldigt efterblivet. Sorry!

Med det sagt så är inget kön bättre än det andra, bara olika. Jäkligt korkat med två språk om ni frågar mig.